Minnen kring en gammal gård  - Storegård i Bräcke by

Till Bodil,Lars, Anders och Karin
Då jag för några år sedan påbörjade denna berättelse om vår gård var avsikten att den skulle vara färdigställd våren 2003. Detta för att markera att det då var 100 år sedan gården kom i vår släkts ägo genom mormors och morfars förvärv samt 50 år sedan Bodil och jag övertog arvet efter mina föräldrar. Denna tidsram gick dock inte att hålla då Bodil drabbades av den svåra Alzheimers sjukdom - och nu har Bodil tyvärr inte möjlighet att tillägna sig det skrivna ordet.
Med förhoppningen att sammanställningen skall vara till glädje för våra barn och deras familjer har jag ändock valt att fullfölja historiken.
Dorrit Persson vid Kullabygdens Släktforskare samt Anders har vänligen medverkat vid utskrift och redigering.
Storegård i december 2004

Jörgen Wessne

I människans kamp för tillvaron är mat det primära behovet. Detta gällde för de förhistoriska människor, som först gjorde sitt intåg i vår bygd. Det gäller likafullt för oss, som lever idag.

Såväl Bodils som mina förfäder har, så långt tillbaka vi dem känner, som huvudsakligast näringsfång varit bönder och brukat skånsk jord. Min övertygelse är, att för att rätt kunna förstå sin samtid samt ha tilltro till framtiden måste man ha viss kännedom om sin historia, varför jag börjar historiken längst tillbaka i tiden.

Den mäktiga inlandsisen, som under många årtusenden täckt Skandinavien, lämnade under sin avsmältning delar av Skåne isfritt för omkring 15.000 år sedan. Skåne hade då landförbindelse med Själland och den europeiska kontinenten. Efter ytterligare något årtusende invandrade de första människorna sydväst ifrån. Det var nomadiserande jägare och samlare som först tog den skånska tundran i besittning. Klimatet var fortfarande närmast arktiskt med vildrenen som första invandrade bytesdjur. Köttdieten som var så beroende av jaktlyckan, varierades med insamlade nötter och andra ätliga växtdelar. Vapen och redskap tillverkades företrädesvis av horn och flinta. Under hela den ordlösa tiden, alltifrån den första invandringen fram till vikingatid, är det endast de arkeologiska fynden som för oss nutida kan berätta om dessa de första människorna och om deras levnadsvillkor. Arkeologin som vetenskap är i Skandinavien inte äldre än cirka 200 år. Danska forskare var ledande och 1836 offentliggjorde Christian Jürgensen Thomsen sitt epokgörande treperioderssystem: stenålder – bronsålder – järnålder. Sedan dess har den arkeologiska forskningen inte minst i vårt land utvecklats enormt. Från att till en början helt vara inriktad på att gräva fram föremål siktar den moderna arkeologin alltmera på att "gräva fram" människorna och deras sätt att klara sin tillvaro under de skilda tidsperioderna. Nya och annorlunda kulturer avlöste de tidigare och oftast innebar det ett steg framåt i utvecklingen. Det är inte vi som lever nu som skapat dagens välstånd. Vi har bara byggt vidare på vad tidigare generationer genom möda och uppoffringar skapat förutsättningar för. Med respekt och aktning skall vi minnas dem som var före oss!
De äldsta vittnesbörden om mänsklig närvaro i Skåne utgöres av två under de senaste åren utgrävda boplatser, dels den vid Almaån intill Finjasjön och dels den vid Segeå intill Malmö. Dessa dateras till 11.500 respektive 11.000 år före vår tideräknings början.

Vad beträffar Kullabygden utgör "Allerumshunden" och "Höganäsyxan" de äldsta fynden och båda är de unika i sitt slag. Fynden har i bägge fallen gjorts i torvlager, vilka genom pollenanalys kunnat tidsbestämmas till Ancylystidens slutfas för cirka 9.000 år sedan. Allerumshunden utgöres av ett hundskelett med delar av en s.k. fågelpil inkilad mellan revbenen. Fyndet upptäcktes i samband med torvtäkt i Allerums mosse år 1918 tillsammans med andra föremål, bl.a. en hornyxa med två skafthål samt en trindyxa av grönsten. Höganäsyxan påträffades i ett förhistoriskt torvlager på nära 4 meters djup vid grundgrävning till "Rubes fastighet" i Höganäs år 1927. Yxan är tillverkad av hjorthorn, försedd med skafthål och med intressant ornamentik.

För min del väcktes intresset för vår förhistoria redan då jag i tidig skolålder hittade min första flintyxa. Jag visade den ovanliga stenen för min mor, som kunde bestämma vad det var och min lärarinna i Bräcke småskola berättade ytterligare om stenåldern och dess folk. Min morfar, som under min ungdomstid dagligen gjorde sin visit på Storegård, fick också se föremålet och sade då spontant: "Det är ju en Torshammare." I folkfantasin hade liknande upphittade föremål sedan gammalt förklarats vara guden Tors vapen i hans kamp mot jättarna. Morfar var född 1855 och avled i sitt nittionde år 1944. Således levde denna uppfattning kvar som folklig tradition in i vår tid. Som parallell kan nämnas att fossil av sjöborrar, vilka liksom flintan härrör från kritlagren i sydvästra Skåne och som transporterats hit upp genom inlandsisens rörelser och är vanligt förekommande här, i min ungdom allmänt kallades "meteorstenar"!

Det vi kallar jägarstenåldern varade i mer än 5.000 år och befolkningen var då hänvisad till ett nomadiserande liv. Människorna måste för sitt uppehälle följa vildrenshjordarnas vandringar, under våren norrut och under hösten åter söderut. De äldsta kända lägerplatserna är alla belägna intill sjöareller åar, där man kunnat ligga på lur efter viltet, antingen detta kom för att dricka eller för att ta sig över vattnet.

Klimatet blev efterhand allt mildare och i takt därmed utökades artrikedomen inom såväl flora som fauna; ekskogen bredde ut sig och många nya djurarter, såsom uroxe, vildsvin och kronhjort hade goda livsbetingelser. Detta gjorde livet bekvämare för människorna, som alltmera blev bofasta. Man valde att bo nära vatten, där jakt kunde kombineras med fiske och fångst av skaldjur. Denna äldsta bofasta kustbefolkning har lämnat rikliga spår efter sig i vår bygd. Den är inom den skandinaviska arkeologin känd som skivyxe- eller erteböllekulturen och detta folk kan med fog även betraktas som landets första jordbrukare. Från danska boplatser har det kunnat fastslås, att erteböllefolket utöver fångst av skaldjur, som var den viktigaste födan, även ägnade sig åt viss djurhållning samt odling av små åkrar med korn. Erteböllefolket uppträdde som först för bortåt 7.000 år sedan och kulturen varade i c:a 1.500 år. Benämningen Ertebölle kommer av att de första fynden från denna kultur gjordes vid byn Ertebölle intill Limfjorden på Jylland. På vår mark har funnits en utomordentligt fyndrik boplats från denna period, men tyvärr är boplatsen sedan 20 år tillbaka utraderad och marken tagen i anspråk för industribebyggelse. Därmed har en kanske mer än 6.000-årig period av någon form av jordbruk på just den platsen brutits. Generation efter generation har här odlat och gjort sin insats. Och så blev vår familj den sista i denna kedja. Det känns underligt och även litet vemodigt, men det sägs ju att utvecklingen måste ha sin gång och i dagens samhälle har inte livsmedelsproduktion högsta prioritet.

Under den tidsperiod då erteböllefolket var förhärskande i vår bygd låg det dåvarande Litorinahavets strandlinje cirka fem meter högre än dagens. Nära strandlinjen valde man sin boplats och det var två viktiga villkor, som måste uppfyllas: dels skulle havet vara fisk- och framförallt skaldjursrikt och dels skulle det finnas riklig tillgång på flinta på själva boplatsen. Kulturen var nämligen vad man med dagens terminologi skulle kunna kalla en köp- och slängkultur. Man hade inte lärt sig att slipa flintan utan, som vidstående bilder visar, utgick man från ett ituslaget flintblock där ett avslag visade en skarp och vass kant. Ett handgrepp skulpterades fram och den vassa kanten fick utgöra redskapets egg; en skivyxa var skapad. Då eggen mist sin skärpa kunde man, med vetskap om den goda tillgången på flinta, helt enkelt kasta bort redskapet och ganska snabbt tillverka ett nytt. Även de vassa spån, som slogs från längsklyvande flintblock, var användbara till mycket: som till att skära och skrapa med eller varför inte för att tukta en alltför vildvuxen hår- och skäggväxt; en tidig variant av rakkniven var uppfunnen! Av dessa flintspån tillverkades även de pilar, tvärpilar, som användes vid jakt. Se bild nedan.

En av förutsättningarna för erteböllefolkets val av boplats var, som nämnts ovan, riklig tillgång på flinta och detta tillsammans med den enkla tekniken vid tillverkning av behövliga redskap gör, att boplatserna från denna kultur är utomordentligt fyndrika. Och "vår" boplats är kanske fyndrikast av dem alla.

Att vi så väl känner till de äldsta bosättningarna i vår bygd skall i första hand tillskrivas fil. dr. Oskar Lidén. Han var i början av 1900-talet bosatt i bygden, verksam som rektor vid Jonstorps Högre Folkskola. Under en följd av år utförde han mycket omfattande undersökningar samt kartläggning av stenåldersbosättningarna i Kullabygden. Som ett pärlband ligger ertebölleboplatserna längs Littorinahavets strandlinje från nuvarande Svanshall över Jonstorp och Görslöv fram till Ornakärr. Redovisning för dr. Lidéns forskningar står att finna utöver i hans doktorsavhandling även i bl. a. Kullabygd årgång 1930 samt i Kullens Sparbanks minneskrift i samband med bankens 100-årsjubileum 1948.

Boplatsen på Storegårds ägor upptäcktes dock inte av dr. Lidén. Då Bodil och jag år 1953 övertog gården efter mina föräldrar var vi redan från början klara över att vi i första hand ville satsa på växtodlingen, särskilt odling av färskpotatis och grönsaker. Ett problem var dock, att arealen var för liten för att, med alla de olika kulturer vi ville odla, få en effektiv växtföljd. Ingen tillskottsjord stod att finna, eftersom familjejordbruken i omgivningen alla var i behov av sin areal. I samband med att Höganäs-Billesholm AB år 1960 beslutade sig för att inte längre driva jordbruket på sina gårdar i egen regi, fick vi emellertid ett erbjudande att övertaga den Steglingegårdens mark som låg norr om nuvarande Nygårdavägen, Tågalycke 1:12 och del av 1:15. Naturligtvis slog vi till; en krona per kvm var priset. Det var inga stora fält, men även en utökning av arealen med 4,5 hektar var klart positivt. Som en följd av detta förvärv fick vi även erbjudande av Gösta Nilsson att köpa hans intilliggande mark, Väsby 16:23 omfattande 1,5 hektar för ett pris av 8.000 kronor; taxeringsvärdet var 11.200 kronor! Vi accepterade tacksamt.
Ty även om belägenheten och arronderingen inte var den bästa ur brukningssynpunkt, så innebar förvärvet en tillgång av helt annat slag, vilket jag återkommer till längre fram.

I samband med köpet av ovannämnda fastigheter företogs genom lantmäteriets försorg en sammanläggning av dessa med huvudgårdens fastigheter Bräcke 1:4 och 1:5. Under sekler hade Storegård, den största gården i byn, haft beteckningen Bräcke 1. Detta är nu historia och den nya fastighetsbeteckningen blev i samband med samman-läggningen Bräcke 6:1. Även om man instinktivt reagerar mot att gården därigenom tappar något av sin historiska bakgrund, så är intet däråt att göra. Lantmäteriet skall ha ordning och kronologi vid numreringen i sitt fastighetsregister. Också gårdsnamnet är på väg att bli överspelat. Gården är inte längre stor och inte ens stor nog att i framtiden kunna drivas som självständig jordbruksenhet. Med insikten att de gamla ort- och gårdsnamnen är en del av vårt kulturarv, vilka har mycket att berätta, värnar vi dock inom vår familj fortfarande om namnet Storegård. Postverket har dock redan slopat detta och dikterat att bostadsadressen skall vara Nygårdavägen 53 och ingenting annat!

Så till den andra tillgången med förvärvet av Väsby 16:23. Det var mig bekant, att Gösta Nilsson under de 14 år han innehaft den från Väsby 16:7 avstyckade fastigheten plockat upp ett stort antal flintredskap från äldre stenåldern. Detta intresserade mig i högsta grad och under de närmast kommande åren var mitt främsta fritidsintresse att ytterligare utforska vad jorden gömde av lämningar från det folk som här haft sin hemvist många tusen år tillbaka i tiden. Bäst fyndmöjligheter gavs efter ett vårregn då marken låg nyharvad. Även om arbetet på gården egentligen krävde all tillgänglig tid, så kunde jag inte motstå att mången söndag ägna ett par förmiddagstimmar åt en exkursion till fyndplatsen. Materialet som jag fann visade tidigt att det rörde sig om en boplats från ertebölleperioden; denna kultur med sina typiska redskap, som jag tidigare har berättat om. Och här fanns de i riklig mängd. Vid ett tillfälle, det var en söndagsförmiddag, hade jag inte mindre än 24 yxor eller andra flintredskap i fickorna då jag återkom hem till en, förmodligen något uppskjuten(!), middag. Och alltid fanns det något med hem, då jag haft ärende till "tomten", som vi kallade marken. Av försiktighetsskäl måste Bodil alltid se till att inspektera och tömma fickorna innan hon stoppade en overall i tvättmaskinen! Och varje gång jag plockade upp en flintyxa eller pilspets kände jag det som en hälsning från förfäderna och försökte tänka mig in i de oftast hårda levnadsvillkor, för att inte säga överlevnadsvillkor, som gällde för dem. Med varje nytt fynd ökade min ödmjukhet inför dessa människor. Även kände jag samhörighet; kanske har jag samma blod i ådrorna som de. Det är fascinerande.

Genom att förre ägaren till fastigheten överlämnat sitt fyndmaterial till Helsingborgs Museum och det därifrån blivit överfört till Lunds Universitets Historiska Museum, var boplatsen känd inom arkeologiska forskarkretsar. En ung forskare, Jörgen Peterson, fick 1966 inom professor Holger Arbmans seminarium uppdraget att göra en utforskning av boplatsen. Fyndcentrum var koncentrerat till c:a 1.000 kvm på den högst belägna nivån och detta område undersöktes noggrant ytmässigt. Som framgår av vidstående planskiss utstakades dessutom fem parceller om vardera två kvm från vilka all jord sållades och undersöktes.

Tillsammans med det material, som Gösta Nilsson och jag tillvaratagit, vardera c:a 200-300 bitar, hade forskaren sammanlagt 8.451 föremål att katalogisera! Visserligen var en stor del av dem flis och avslag, men även dessa var av intresse för forskningen genom att de kunde medverka till en rekonstruktion av tillverkningsmetoderna. Boplatsen fick beteckningen VY i en förlängning av dr. Lidéns kartläggning.

Efter Jörgen Petersons undersökning har jag plockat upp ytterligare ett stort antal föremål på boplatsen. Dessa tillsammans med de föremål, som Jörgen Peterson lånat för sin undersökning och som, i varje fall till största delen återkom, utgör i dag huvuddelen i min samling av säkerligen 1000-talet stenåldersredskap. I samlingen, som är ordnad i en överskådlig monter, ingår förutom föremålen från ertebölleboplatsen även en del spridda fynd från gårdens övriga marker. Dessa representerar olika skeden och kulturer från den flertusenåriga stenålders-perioden. Utvecklingen av föremålen alltifrån erteböllefolkets enkla redskap till de fina och med yttersta precision och hantverksskicklighet tillverkade redskapen från yngre stenåldern är intressant att följa. Utvecklingen gick ständigt framåt.

På den högst belägna punkten inom boplatsen hade vi vid plöjning besvärats av att plogen varje gång skrapade mot en ett par meter lång plant liggande sten. Eftersom inga andra jordfasta stenar fanns inom området, var detta förbryllande och tarvade en undersökning. En som delade mitt intresse för den stora stenen var vår son Anders, då i förskoleåldern. Med övertygelsen att det under stenen gömdes en spännande skatt gjorde han tillsammans med lekkamraten "Leif i möllan" ambitiösa försök att med hjälp av sina små spadar avlocka stenen sin hemlighet. Det behövdes emellertid kraftigare don. Med hjälp av grannen Lastbilcentralens maskiner lyfte vi upp stenen och placerade den vid tomtgränsen. Den visade sig vara en imponerande rektangulär bjässe, två meter lång, en meter bred och nära metern djup. Varför hade den då legat där på områdets högsta punkt? För mig faller det sig naturligt att tänka mig den upprest, som en monumental bautasten, vilken med senare tiders krav på effektivare jordbruksdrift blivit nedgrävd till "under plogdjup". Detta har långt fram i vår tid varit ett vanligt sätt att göra sig kvitt stenhinder på odlingsmark.

I början av 1980-talet tog mina intressanta exkursioner till "tomten" emellertid slut. Höganäs kommun anmälde behov av marken för industribyggnation. Åt detta var, smärtsamt nog, knappast annat att göra än försöka få bästa möjliga affärsuppgörelse. Denna kom till stånd och innebar att jag förbehöll mig rätten till matjorden. Innan någon byggnation fick ske skulle i enlighet med landsantikvariens föreläggande en arkeologisk undersökning företagas. Denna verkställdes av arkeologen Robert B. Nagmér vid Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet. Under arkeologens övervakning avbanades matjorden, men märkligt nog redovisas inte några fynd av hela redskap utan endast flintavslag. Däremot noteras under matjordslagret fem eldhärdsbottnar och en djupare grop. Vidstående foto visar en av eldhärdarna med skörbrända stenar. Den avbanade matjorden sålde jag till Lastbilcentralen med villkoret att all frånharpning skulle tillfalla mig och levereras hem till gården. Så skedde också; två bilass tippades i en hög och jag tänkte mig framöver göra många intressanta fynd i den. Nog fann jag en grönstensyxa och även några flintredskap, men inte i den mängd jag tänkt mig. Under harpningens gång på icke avspärrat område var det förmodligen många som tjusades av att egenhändigt ha funnit ett flertusenårigt föremål. Dessa kom säkerligen till glädje där de hamnade och bidrager till att öka kännedomen om vår förhistoria; och jag har ju tillräckligt många i min samling.

Bräcke by i Väsby socken

Våra nuvarande gårds- och byanamn har i många fall mycket gamla anor. Någon möjlighet att med säkerhet belägga dem finns dock inte tidigare än i samband med skriftspråkets framträdande.

Ursprunget till sockennamnet Väsby har getts olika förklaringar, men dagens ortnamnsforskare verkar vara eniga om att namnet anger dess belägenhet väster om Görslöv. Äldsta kända belägg för namnet är nämligen Westby från början av 1300-talet. Enligt professor Bertil Ejder är namnet dock betydligt äldre. Utan att kunna exakt fastställa åldern är han övertygad om att det rör sig om århundradena före vikingatiden. Görslöv å sin sida har ännu äldre ursprung och anses i ålder överträffa alla övriga bebyggelsenamn i bygden.

Byanamnet Bräcke är sekundärt ett bebyggelsenamn, eftersom det ursprungligen har varit ett naturnamn, som angav en sluttning, bräcka (av ursprungliga brink). I vår bygd förekommer Bräcke som ortnamn i såväl Brunnby som Väsby församlingar (församling är den nuvarande benämningen på den tidigare socken) och särskiljes därför i allmänhet genom att ortnamnet anges som Brunnby Bräcke respektive Väsby Bräcke. Bräcke som ortnamn finns på flera platser i västra Skandinavien och i Norge har även många enskilda gårdar detta namn, likaså i Bohuslän. Beträffande ursprungsformen jämför det kända Fjärås bräcka i norra Halland. I sammanhanget kan nämnas att även flera andra ortnamn i Kullabygden bedöms ha norskt ursprung, exempelvis Jonstorp och Kullenbergstorp (Kolbjörnstorp). Bertil Ejder har uttryckt det så, att bygderna söder om Skälderviken är "den norskaste delen av Skåne" med ortnamn som vittnar om en omfattande forntida (vikingatida) infiltration norrifrån. Det för mig äldsta kända skriftliga vittnesbördet om människor, som bott i vår by, är en inskription på altartavlan från år 1622 i församlingens kyrka. Inskriptionen anger namnen på de då tjänstgörande kyrkvärdarna och där SSIB står för Svend Svendsen i Bräcke och ISIL för Jens Skriver i Lönskov. Gårdsnamnet Storegård förklaras av att gården ursprungligen var den största i byn, ungefär tre gånger så stor som de övriga tre gårdarna. Beträffande gårdens ägar- eller brukarlängd har det inte varit möjligt att taga fram någon fullständig sådan för tiden före år 1800. Följande noteringar, som jag till stor del erhållit av min framlidne vän lantbrukaren och hembygdsforskaren Kurt Bengtsson, äger dock giltighet.

1658
I jordeboken står Gudmund Jönsson antecknad för en Leijgaard.

1663 är samma person antecknad för en Kronogård.

1671 står Nils Månsson för ett Kronohemman på 7/8 mtl.

1682 står Clement Paulsson för samma 7/8 mtl men med noteringen att halvparten låg öde.

1686 står fortfarande Clement Paulsson som ägare men nu jämte ryttaren Anders Bom.

1690 är gårdens beteckning Bräcke Nr 1 och anges som Kronohemman på 3/4 mtl med Anders Bom som innehavare.

1700 upptager mantalslängden ryttaren Per Bom jämte Anders Bom som innehavare.

1709 anger mantalslängden Jöns Nilsson (Pålsson?) som innehavare; enligt domboken den 29/1 1709 mottog Jöns Nilsson "ett ödehemman Bräcke 1 3/4 mtl emot att han skulle njuta vissa friår" (skattebefrielse). 

1713: Enligt jordeboken står hemmanet nu manlöst.

1720 anges i jordeboken kronolänsman Tyris Kilman som ägare, så även 1725, 1730, 1736 och 1742.Med Tyris Kilman fick gården förmodligen en rejäl upprustning och möjligen då även namnet Storegård. Från gården utövade Tyris Kilman nitiskt och ambitiöst sitt ämbete som fögderiets näst högste tjänsteman. Det har sagts, att han var grym och hänsynslös och ofta tog avgöranden i egna händer. Enligt folktraditionen lät han vid något tillfälle döda en ogärningsman för att sedan begrava denne inom gården. Hur sann denna berättelse är går inte att utröna. Sant är emellertid att vi sentida boende på gården inte besvärats av vare sig spöken eller gengångare kopplade till en sådan handling. Tyris Kilman avled år 1746 och den imponerande gravstenen över honom är uppställd i vapenhuset till Väsby kyrka. Texten lyder,

HER ÄRO BEGRAFNE CRONO-
LÄNS MANS BARN J: IÖRGEN 4:
OCH LARS KILMAN 1 ÅR. SOM DÖDE ANO:
1736
HÄR HVILAR OCH
DESSE BARNS SALIGA FADER
KRONOLÄNDSMANNEN TYRES KILMAN
SOM BODDE OCH DÖDDE I BRÄKE
DEN 29 MARTII 1746
HÄR LEFVAT 65ÅR

Nästa notering jag har från jordeboken är från 1760 då comminister Brask står som ägare, likaså 1768 då hemmanet står som 5/8 skattehemman. Sven Nilsson Brask, vars föräldrar var Nils Brask och Johanna Nilsdotter, föddes i Kropp år 1716. Fadern var ladufogde vid Rosendals gård och tillika länsman. Efter skolgång i Helsingborg blev Sven Brask student 1734, prästvigdes den 18 oktober 1743 och fick då komministertjänsten i Väsby. Den 15 juli 1753 ingick han äktenskap med tidigare väsbyprästen Eingelows dotter Anna Petronella. Sven Brask var sen tidigare ägare till Bräcke 1 och eftersom han och familjen fortsatt ville vara bosatta på gården innebar detta att han inte sökte någon annan tjänst. I mer än 20 år tjänstgjorde han som komminister i Väsby församling och var som sådan mycket uppskattad och avhållen. Då kyrkoherden Gustaf Söderling avled i april 1764 blev Sven Brask emellertid inte av änkan begärd som nådårspräst. Detta föranledde honom att bittert klaga: "att hafva blifvit driven från den lilla näringsvrå, som 22 års meriter hunnit tigga af en omild lycka, hvilket vore oförenligt med svenskmannarätt att icke utan brott och saklös dömes ifrån någon station". Inte mindre än 26 prästmän hade anmält sig som sökande och dessutom flera som å extra ansökningsväg anhöll hos Konungen att bli utnämnda till kyrkoherde i Väsby och Viken. Men det var Sven Brask, som församlingen ville se som sin nye herde.

Consistorium (motsvarande dagens domkapitel) kallade tre av de sökande till provpredikan och sedermera på församlingens begäran även en fjärde provpredikant, nämligen komminister Sven Brask. Ur Consistoriets skrivelse till Konungen den 29 oktober 1766 konstaterades att "efter behörigt val har komminister Brask erhållit församlingens enhälliga kallelse, på en och en tolftedels hemmans-tals röst när".

Väsby och Vikens sockenmän hade ingått till Konungen med en petition daterad 15 oktober 1766; vilken som prov på tidens svulstiga och underdåniga formulering kan vara värd att citera i sin helhet:

"Stormägtigste och Allernådigste Konung!
Sedan Väsby och Vikens pastorat genom Hr Prostens och Kyrkoherden Gustaf Söderlings dödeliga afgång blifvit ledigt, har till dess återbesättande skedt ett ordentligt och oklanderligt val.

Utaf de 3:ne som stått på förslag har Hr Collega scholæ Myrman i Malmö allenast erhållit en röst, men däremot Hr Comminister Sven Brask alla de öfriga rösterna, och som hans berömmeliga lära och lefverne uti 23 år som han varit vår själasörjare, skaffat honom en så allmän kallelse, så drista vi oss aller underdånigst bönfalla, att Eders Kongl. Maj:t täckes därpå fästa ett allernådigst afseende.Stormägtigste Allernådigste Konung! Guds egna ord synas tala på vår sida: att en herde bör känna sina får och de honom; detta har varit ögonmärket af vår kallelse; ty bemälte Hr Comminister Brask har så länge varit bland oss, att han känner hvar och en intill späda barnen, samt med sitt ljufliga umgängessätt och efterdömliga uppförande så intagit allas hjärtan, att de brinna af längtan och önskan, det Eders Kongl. Maj:ts allerhögst prisvärda nåd, denne både välförtjönste och älskade prästmannen, som ock högst torftigt är, måtte blifva oss gifven och skänkt till vår själasörjare.

Vi skola tacka Gud och Eders Kongl. Maj:t utaf underdånigaste glädje, om vår allerunderdånigaste bön och önskan allerunderdånigsts villfaras, hvaremellertid vi med djupaste Zele och Devotion framhärda i döden."

Petitionen var underskriven av 8 av Väsbys och 4 av Vikens sockenmän och tillsammans med det överväldigande valutslaget bidrog den förmodligen till Kongl. Maj:ts beslut: Anmält i R:k (Rikets kungörelser) den 15 december 1766, det Kongl. Maj:t i nåder utnämnt den i första rummet (i Consistorie skrivelse) uppförte Comminister Sven Brask.

Sven Brask förunnades inte att leda sin församling i mer än knappa 5 1/2 år. Han dog "af hetsig feber" de 12 maj 1772.

Trots den korta tid Sven Brask fick tjänstgöra som kyrkoherde är han utöver den uppskattade egentliga prästgärningen känd även för sina gagnrika åtgärder beträffande själva kyrkobyggnaden. De stora järnbokstäverna på tornets fasad, SBP, vilka står för Sven Brask Prost, har som huvuduppgift att tjäna som ankare för de utförda förstärkningarna av tornmurarna, men minner också tillsammans med de likaledes järnsmidda siffrorna 1770 ovanför dörren än i dag om Sven Brasks insatser och handlingskraft.

Efter Sven Brasks död bodde hans efterlämnade familj kvar på gården något eller några år. Längre fram är det känt att hustrun flyttade till dottern Ingrid Katarina och svärsonen Jöns Magnus Bagge, som enlig tillgängliga uppgifter bodde först i Lund och senare i Helsingborg. Anna Petronella Brask levde till 1795 och är begravd i Helsingborg.

Mot slutet av sin levnad drev Sven Brask förmodligen inte själv jordbruket på gården, eftersom det finns en uppgift att Sven Jönson, skeppare i Höganäs, från 1760 även var åbo på Bräcke 1. Därmed kom gården att övergå till den släkt, som sedan i fyra generationer gick i arv från far till son. Först i raden var alltså Sven Jönsson, född 1713, och hans hustru Hanna Pålsdotter.

Efter dem följde deras son Jöns Svensson, född 1736, och dennes hustru Bengta Jönsdotter, född 1739. Även Jöns Svensson anges som skeppare och åbo.

Som brukligt var skulle äldste sonen i familjen erhålla faderns tilltalsnamn och därför följde två generationer åboar på Bräcke 1 5/8 mtl med namnet Jöns Jönsson. Den förste Jöns Jönsson var född 1764 och gift med Sissa Jönsdotter, född 1766.

Jöns och Sissas äldste son, född 1785, blev Jöns Jönsson nummer två. Han gifte sig med Anna Gudmundsdotter, född i grannbyn Tågalycke 1787.

Även i nästa generation fick äldste sonen namnet Jöns, men i fortsättningen bodde familjen på Bräcke 2, eftersom grannarna hade bytat gård med varandra. Denne Jöns Jönsson, född 1815 och gift med Kristina Hansdotter, född i Ingelsträde 1821, blev en mångbetrodd man i bygden och var bl.a. en av förgrundsmännen vid stiftandet av Kullens Sparbank 1848. För sina insatser på detta område med långvarig och trogen tjänst inom banken samt and-ra medborgerliga förtjänster tilldelades han Patriotiska Sällskapets guldmedalj. Jöns fick uppleva en för den tiden ovanligt hög ålder. Han dog 1902 nära 87 år gammal. Kristina avled 1883. Efter hustruns död bodde Jöns som undantagsman kvar på gården vilken övertagits av sonen Nils. Bakgrunden till äktenskapet mellan Kristina och Jöns innehåller många intressanta och dramatiska turer, men mer därom längre fram.

De första årtiondena på 1800-talet innebar mycket stora förändringar för innevånarna i Bräcke by. Det 1797 grundade stenkolsverket, Stenkolsgrufvan Gustaf IV Adolph, hade med syftet att trygga livsmedelsförsörjningen för det stora antalet inflyttade anställda, förvärvat flera jordbruksfastigheter, däribland även krono Skatte hemmanet Bräcke 3 1/4 hemmantal. Varje gård hade sin del i byns olika vångar och i de flesta fall var tegarna så små, att man vid brukandet var hänvisad till att utföra detta samtidigt och gemensamt med alla övriga inom byalaget. Åkerjorden till Bräcke 3, som sammanlagt omfattade 8 tunnland 15 kappland var delat på 19 olika lotter. Endast en av åkrarna, Storåker kallad, uppmätte mer än ett tunnland; den minsta med namnet Smala dikesåkern mätte endast 2 kappland = cirka 300 kvadratmeter! Ängsmarken, som utgjorde 19 tunnland 27 1/4 kappland, var delad på ungefär lika många lotter som åkerjorden. Till detta kom delaktighet i byns gemensamma fäladsmark.
Detta uråldriga sätt att driva jordbruk innebärande att gårdarna låg samlade i en by medan åkrarna, som gemensamt uppodlats i ängsmarken, var spridda däromkring. På grund av för liten tillförsel av näring (gödsel) blev skördarna efter hand allt sämre. Tillsammans med den starka befolkningstillväxten under 1600- och 1700-talet ledde detta till att den nationella livsmedelsförsörjningen äventyrades med verkliga nödår som följd vid missväxt. Landets ledning insåg att en reformering av jordbruket var nödvändig och år 1803 utfärdade den enväldige Konungen en förordning om enskifte i Skåne. Enskifte, som redan genomförts på Svaneholms gods av dess ägare Rutger Maclean, innebar att gårdarna i en by skulle få sina ägolotter utskiftade och sammanlagda till om möjligt ett sammanhängande skifte.

Redan året därpå ingavs från Stenkolsverket en skrivelse undertecknad av greve Eric Ruuth och ställd till "Högvälborne Herr Grefve och Landshövdinge" med ansökan om enskiftesdelning å jorden till Stenkolsverkets tre Krono Skatte hemman belägna i Tjörröds, Hultabo och Bräcke byar. Av de tre hemman, som ansökan gällde, blev av någon anledning endast Bräcke 3 enskiftat vid detta tillfälle och blev därmed det första enskiftet i Kullabygden. Förrättningsmannen tillfrågade de övriga byamännen om även de ville bli delaktiga av enskifte, "hvilket de helt och hållet avsade sig". De var ännu inte mogna för en reform, som skulle innebära att den hävdvunna nära bygemenskapen sprängdes. Vid det verkställda enskiftet fick Bräcke 3 sig tilldelat ett sammanhängande jordområde av fäladsmarken "väster om prästvägen från Steglinge och söderut", sammanlagt cirka 50 tunnland. Hur de inägor, som Bräcke 3 lämnade, fördelades på de kvarboende finns det inga tillgängliga uppgifter om. Den enskiftade marken kom att ingå i den senare utbyggda gården Steglinge och från min ungdom minns jag, hur detta steglingefält av inspektor Albert Sonesson fortfarande benämndes Enskiftet.

Pehr Pålsson på Hustofta 2 en ansökan om enskifte av sina gårdar. Enskifteslantmätaren A. G. Rosengrén kallade av denna anledning alla delägarna i markelaget, som omfattade byarna Bräcke, Hustofta och Tågalycke, till överläggning den 13 december 1826 om laglig enskiftesdelning. Alla delägarna var överens om lämpligheten av enskifte, men hur marken skulle graderas och hur gränserna skulle dragas eller vilka som skulle få bo kvar på sina gårdar och vilka som skulle bli tvungna att bryta upp från den samlade byn för att bygga nytt på hittillsvarande fäladsmark eller hur kostnader och ersättningar skulle fastställas blev svåra tvisteämnen och föranledde åtskilliga sammanträden. Det krävdes ständigt medlande från förrättningsmannens och de kallade gode männens sida för att komma vidare med förrättningen. Slutsammanträde kunde hållas först den 20 juni 1828. Beslutet innebar, att de nya ägorna skulle tagas i bruk vid Michaelitid 1828. Eftersom inget klander mot förrättningen anförts gillade och stadfäste Kongl. Befallningshavande densamma den 5 februari 1829 och fastställde utflyttningsersättningen från staten till 1 Rdr Banco "för hvarje utbrutit Tunneland sådan jord, som till åker och äng eller så kalladt Cirkulationsbruk odlas kan". Denna ersättning kan verkligen betraktas som symbolisk.

Ovanstående uppgifter om enskiftesförrättningarnas gång har jag till största delen hämtat från min värderade lärares, rektor Edvin Nilsson vid Väsby Högre Folkskola, omfattande forskning med utförlig redovisning i Kullabygd årgång 1936. Även de återgivna kartorna är hämtade därur. I vårt gårdsarkiv här på Storegård ingår avskrift av de fullständiga Enskifteshandlingarna för Bräcke by.

Vid de segdragna enskiftesförhandlingarna företräddes de tre gårdarna i Bräcke av Jöns Jönsson No 1, Jöns Pehrsson No 2 och "Ingenieur" Hellstrand No 4. Jöns Jönsson var nummer två i den tidigare omnämnda räckföljden åboar med samma namn, Jöns Pehrsson hade 1823 övertagit åborätten till sin gård medan ingenjör Hellstrand representerade det "Utsockne Frälse Hemmanet under Krapperups Säteri" som han brukade och bebodde. Denna gård blev vid enskiftet utflyttad till nya ägor söder om landsvägen intill Ingelsträde rågång, medan de övriga två gårdarna fick ligga kvar på sin tidigare plats. Bräcke 2 har dock senare flyttats fram till sitt nuvarande läge vid landsvägen mot Jonstorp. Således är det numera endast Bräcke 1 Storegård som ligger kvar på den ursprungliga platsen.

Vid enskiftets genomförande uttogs markområden för lertäkt och grustäkt som samfälld tillgång inom skifteslaget. Lertäkten uttogs inom Hustofta by, men kännedom om dess exakta belägenhet har lokalt gått förlorad. Grustäkten om 1 tunnlands ägorymd uttogs i Bräcke by "af Wällycke åkern norr om Landsvägen". Det uttagna området utgjordes av ett ca 120x40 meter rektangulärt fält med grusgropen i mitten och närmast landsvägen. På denna skiftes-lagets mark byggdes två bostadshus, det ena öster och det andra väster om grusgropen. I huset åt öster bodde under 1800-talet stenorläggaren Ola, gemenligen kallad Ola Gök. Den lilla rest av stenor, som finns kvar på vår gård, har förmodligen satts av denna yrkesman. Huset åt väster beboddes i min ungdom av åldriga Nelly Larsson och sonen Nils med familj. Nils arbetade i gruvan, men i den nerlagda grusgropen etablerade han och familjen dessutom ett för den tiden ganska omfattande hönseri. Den av Nils Larsson disponerade delen utgjorde ca 2/5 av området medan resten brukades som åkerjord tillsammans med vår gård. Till skifteslaget erlade vi årligen en arrendeavgift, för vår del sju kronor och för Nils Larssons del förmodligen fem kronor. Avgifterna tillföll åldermannen för året, som i gengäld var förpliktigad att svara för ett åldermansgille. Det plägade vara ordentliga kalas. Vi hann vid vårt övertagande av gården deltaga i skiftes-lagets sista gille. Eftersom inga gemensamma angelägenheter längre var aktuella upphörde sedan institutionen. Därmed bröts tyvärr en månghundraårig tradition av nära bygemenskap. Då Nils Larsson uppnått pensionsåldern kände han det angeläget att kunna friköpa "sin tomt" och samma intresse hade vi. Som delägare i samfälligheten anhöll jag därför i skrivelse till distriktslantmätaren om laga skifte av grustäkten. Förrättningen skedde här hos oss den 10 juni 1960. Beslutet innebar att skiftes-laget för ett sammanlagt belopp av 500 kronor till vår fastighet överförde 2912 m2 och till Nils Larsson försålde 2024 m2. I runda tal betalade vi således 10 öre per m2, vartill kom kostnaden för förrättningen, 444 kronor, som vi enligt beslutet hade att dela lika. Lantmätare Bertil Norén, som hade nära anknytning till bygden, genomförde förrättningen på ett föredömligt och av oss alla uppskattat sätt.

Trots de stora förändringar som enskiftet inneburit var grannsämjan inom Bräcke byalag fortsatt mycket god. Speciellt gällde detta mellan familjerna på nummer 1 och 2, där man även planerade gemenskap för följande generation. Under 1830-talet vidtogs flera dramatiska förändringar inom dessa gårdar, vilka jag med uppgifter från skilda håll har försökt rekonstruera enligt följande: I familjen på Storegård föddes mellan 1811 och 1825 sju barn, vilka föräldrarna, som ju ville sina barns bästa, försökte styra så, att de alla genom gifte skulle få en tryggad framtid. Äldsta dottern Ingar, född 1811, gifte sig 18-årig med Pål Nilsson från Ingelsträde 5. För dotter nummer två, Bengta född 1813, planerades giftermål med Nils Nilsson från Ingelsträde 4, medan äldste sonen Jöns, född 1815, givetvis var utsedd att övertaga gården. Bengta och Nils var förmodligen trolovade och ett äktenskapskontrakt föräldraparen emellan upprättat då Nils 1830 träffade avtal med sina blivande svärföräldrar om att övertaga från Storegård avstyckade ägor motsvarande 1/4 mtl. Bengta och Nils vigdes den 22 september 1832 och deras gård fick följdriktigt namnet Nygård. Hemmansklyvningen blev dock först den 17 maj 1847 fastställd vid Luggude Härads Ägodelningsrätt i Bårslöv. Storegårds ägor kom därefter att utgöra 3/8 mtl mot tidigare 5/8.

Jöns Pehrsson på Bräcke 2, född 1793, hade 1823 inflyttat från Jonstorp och gick vanligtvis under benämningen "rige Jöns" på grund av sin goda ekonomiska ställning; hans hustru var Ingar Nilsdotter från Tjörröd, född 1781. Deras enda barn var dottern Elna, född 1819. Givetvis fann de båda grannfamiljerna att Elna på Bräcke 2 och Jöns på Bräcke 1 skulle bli ett lämpligt par, vadan ett äktenskapskontrakt daterat 18 november 1830 upprättades. Elna var vid detta tillfälle 11 och Jöns 15 år gammal.

Vänskapen grannfamiljerna emellan bekräftades ytterligare då de beslutade att byta gård med varandra. Således blev "rige Jöns" herre på Storegård medan Jöns Jönssons familj flyttade över till Bräcke 2. Spekulationerna kring detta byte av gårdarna var möjligen (troligen) att vid ett kommande generationsskifte båda gårdarna skulle kunna slås samman och Storegård då, med Elna och Jöns som ägare återvinna mark motsvarande vad som avskiljdes genom det tidigare under året träffade avtalet om delning av hemmanet.

Det är dock inte alltid utvecklingen följer det uppgjorda mönstret. Då Elna var giftasvuxen hade Jöns funnit en annan käresta, Kristina Hansdotter från Ingelsträde, född 1821. Föräldrarna till Jöns insåg klokt nog, att det inte gick att gå emot det hjärtats val, som sonen gjort. Mindre klokt visade sig emellertid deras nästa åtgärd vara. Då de tillsammans med Ingar och Jöns på granngården helt sonika lät byta ut Jöns i äktenskapskontraktet mot den yngre brodern Gudmund, född 1818. Den fortsatta utvecklingen kom att visa hur olyckliga följderna kan bli, då föräldrarna bestämmer barnens val av livspartner. Kristina och Jöns fick således varandra. De fick under ett långt liv leva lyckligt tillsammans och välsignades med nio barn. Det påtvingade äktenskapet mellan Elna och Gudmund blev däremot kortvarigt och slutade i tragik.

Elna var sedan tidigare förtjust i en möllesven vid den till Storegård hörande väderkvarnen. Hennes högmodige far, "rige Jöns" Persson, omöjliggjorde emellertid ett sådant parti och lär enligt Ernst Hilmer, sonson till Elna och hennes senare man, ha sagt att "inte kunde de vá likt nåt å få en sån till svärson". Äktenskapet mellan Elna och Gudmund tvingades således igenom och så var Gudmund åbo på 1/8 mtl av Bräcke 1, Storegård. Han var känd som en harmonisk och präktig yngling, men blev efter bröllopet besynnerlig och tungsint. Det berättas, att han ensam strövade omkring i omgivningarna och ibland kunde var borta från hemmet flera dagar utan att någon visste var han fanns. Förhållandet till svärfadern var från början inte det bästa och försämrades ytterligare, då han mot dennes vilja lät sälja väderkvarnen; syftet var möjligen att därmed bli kvitt möllesvennen! Efter endast cirka ett halvt års äktenskap insåg föräldraparen att detta måste upplösas och föranstaltning gjordes för att Elna under tiden skulle bo "på Höganäs". Detta blev dock inte verkställt, eftersom man någon dag efter beslutet fann Gudmunds döda kropp i Vegeå, mer än en mil från hemmet. Efter Gudmunds död måste Jöns Pehrsson för att få behålla gården åt Elna lösa in 2/3 av denna från Gudmunds familj. Det är lätt att föreställa sig hur det smärtade den ekonomiske Jöns att på detta sätt tvingas återköpa vad som varit dotterns hemgift.

I samband med överlåtelsen av 1/8 mtl till Elna och Gudmund hade Elnas föräldrar åt sig låtit uppföra nya gårdsbyggnader på ägorna mot Ingelsträde till och brukade därifrån resten, 1/4 mtl, av gården. Elna bodde kvar på Storegård och med bistånd av fadern drev hon jordbruket där.

Efter några år träffade hon emellertid en ny man, Ola Pålsson från S. Danhult, och de vigdes den 14 april 1842. Elnas mor avled fem år senare och då flyttade fadern till Ornakärr 9 1/8 mtl, som han övertagit. Därmed var Storegårds 3/8 mtl åter samlade och brukades av Elna och Ola. Omkring 1850 lät de uppföra nytt boningshus murat i tegel, som enligt uppgift kom från Långaröds tegelbruk. Och vi sena tiders brukare av gården har alla satt en ära i att på bästa sätt förvalta denna byggnad. Tidigare var alla hus i byn uppförda i korsvirke med boningshuset placerat åt norr och stallbyggnaden åt söder. Nu placerades det nya huset i söder mot landsvägen, medan det gamla boningshuset omändrades till stallbyggnad.

Elna och Ola fick mellan åren 1849 och 1856 fem barn, en flicka och fyra pojkar. En av sönerna avled dock i späd ålder. Föräldrarna hade på grund av sin skilda bakgrund olika inställning till hur barnen skulle fostras. Ola hade under sin uppväxt på en mindre gård blivit lärd till stor sparsamhet och ville även tillämpa detta gentemot egna barnen. Elna däremot var svag och eftergiven mot dem, vilket enligt sonsonen Ernst Hilmer gjort, "att sönernas uppfostran hade blivit menlig för deras karaktär. De kommo i för unga år i besittning av mycket pengar. De levde i sus och dus och måste den ene efter den andre gå från gården". Ja, så blev det tyvärr. Fadern avled redan 1860, knappa 43 år gammal, och så var Elna återigen änka. Liksom efter hennes första mans död fortsatte hon att driva gården och till detta kom nu att hon ensam hade att ansvara för barnens fostran. Kanske blev plikterna och påfrestningarna alltför stora, ty hon dog endast 52 år gammal den 20 juli 1871.

Efter moderns död övertog äldste sonen Pål, född 1849, ansvaret för gården, som han dock överlät till den yngre brodern Johannes, född 1850, då denne blev myndig. Förmodligen bosatte sig då Pål på den gård, som morfadern Jöns Pehrsson tidigare låtit uppföra på ägorna. Storegård, som efter hemmansklyvningen 1847 omfattade 3/8 mtl kom emellertid att juridiskt styckas en andra gång, då Pål Olsson den 3 juni 1878 erhöll lagfart på en avstyckad del, Bräcke 1:5, omfattande 9/64 mtl. Huvudgården kom därmed att omfatta 15/64 mtl och fick beteckningen Bräcke 1:4. Denna ägdes således av den ogifte brodern Johannes, som emellertid var sjuklig och avled 1882. Så vitt jag kunnat utröna hade han dessförinnan överlåtit gården till sin broder Per, yngst i brödratrion och född 1856. Pål drev Bräcke 1:5 några år men måste sedan överlåta till Per och därmed var Storegårds areal åter samlad. Pål och hans familj bosatte sig i Tågalycke, där de låtit uppföra ett hus och dit även hustruns föräldrar senare flyttade. Pål försörjde sig därefter med arbete vid Steglinge gård, medan Per drev Storegård fram till år 1900. Innan jag går in på det ägarskiftet, som då följde, vill jag nämna något om Påls, Bothildas och Pers familjer.
Pål gifte sig den 9 november 1872 med Johanna Olsdotter från Buskeröd; en broder till Johanna var Anders Olsson i Ornakärr, känd missionsvän och riksdagsman. Johanna och Pål fick fem barn, varav dock de tre först födda dog i tidig ålder. Den 17 juli 1880 föddes sonen Ernst, som sedermera kom att antaga efternamnet Hilmer. Efter skolgångi Bräcke småskola, tre år i Väsby folkskola samt ett år i Väsby Högre Folkskola fick Ernst möjlighet att pröva in till andra klassen vid Allmänna Läroverket i Helsingborg. Ernst blev antagen och genom att hans mor tidigare lämnat ekonomiskt stöd åt sin syster och hennes man, vilka var bosatta i Helsingborg, erbjöds han att under terminerna få bo hos dem. Utbildningen i läroverket kompletterade han senare med kurser inom affärs- och marknadsområdet och fick efter hand anställningar som försäljare och bokhållare vid olika helsingborgsföretag. Hans stora intresse, väckt redan i unga år, var emellertid litteratur och böcker samt i samband därmed forskning kring och dokumentering av hembygden och dess människor. Han finansierade detta sitt intresse genom att driva en omfattande antikvariatverksamhet och byggde samtidigt upp ett förnämligt eget bibliotek. Dokumenteringen av hembygden började med den gård där han var född, Storegård, och vidgades därefter till byn, socknen, bygden och senare även hans nya hemort Helsingborg. Som framgår av här återgivna bilder hade Ernst både en prydlig handstil och en förmåga att i akvarellens form uttrycka sig. Dessa bilder är hämtade ur en decimetertjock och i förväg bunden bok i vilken Ernst skrev och ritade direkt! Merparten av mina uppgifter kring Storegård under 1800-talet har jag hämtat från Ernst Hilmers beskrivningar. Hans samlade produktion, som består av ett stort antal böcker och häften, är en tillgång av stort värde för dagens hembygds- och släktforskare.

Materialet låg till för ett tiotal år sedan mer eller mindre bortglömt fördelat på barnen Greta och Nils Olof. Jag råkade då sammanträffa med Nils Olof på Höganäs Museum och därvid upptäckte vi, att vi båda hade våra rötter i den gamla gård, där jag nu sitter och gör mina minnesanteckningar. En fin vänskap utvecklades oss emellan och jag gavs tillfälle att taga del av faderns produktion. Tyvärr avled Nils Olof redan 1997 och materialet blev då i sin helhet överfört till systern Greta Persson i Ekeby. Genom stor generositet från Gretas, hennes sons och efter hans hastiga bortgång hennes svärdotters sida har hela samlingen överlämnats till föreningen Kullabygdens Släktforskare, där det nu vårdas och bearbetas. Och jag gläder mig åt att ha kunnat medverka till att denna skatt därmed blivit tillgänglig för såväl dagens som framtida forskare.

Ernsts yngre broder Johannes, född 1884, hade säkerligen samma förutsättningar som Ernst för att kunna "läsa vidare", men fick aldrig möjligheten. Med fadern Pål arbetande på Steglinge fick Johannes tidigt försörja sig själv genom att arbeta vid gruvan. Trots det hårda arbetet där drev han samtidigt viss handel med cyklar och tillbehör. Detta blev sedermera huvudsysselsättningen och under en period hade han egen cykelaffär i Höganäs. Efter att ha övertagit den fastighet i Tågalycke, vilken tidigare ägts av föräldrarna, bosatte han sig där tillsammans med sin unga hustru Annie. Lyckan blev dock inte långvarig; i sviterna av "spanska sjukan" avled Annie den 27 oktober 1918, en vecka efter deras enda barns födelse. "Spanska sjukan" var den influensaepidemi, som 1918-1920 skördade miljontals offer världen över och även hårt drabbade vår bygd. På äldre dar drev Johannes en mindre cykelverkstad hemma i Tågalycke. Liksom sin broder hade han kulturella intressen och deltog livligt i samhällsdebatten. Ett trevligt minne från tidiga skolår har jag från ett besök hos Johannes. Mitt ärende var att få klippt håret hos denne mångkunnige man. Då detta var avklarat ute i det fria, blev jag inbjuden att se hans omfattande boksamling i bostaden uppe på andra våningen. Alla de stora författarnas verk stod i vackra inbundna band i rad på hyllorna. Det var en upplevelse för en bokintresserad yngling!

Enda dottern till Elna och Ola var Bothilda, född 1855. Efter moderns död lämnade hon i unga år Storegård och gifte sig 1877 med bruksarbetaren Sven P. Olin i Höganäs. I äktenskapet föddes den 13 januari 1880 dottern Elin Amanda. Knappa nio månader senare, den 30 september, dog modern och Sven ställdes ensam med ett spädbarn. Svens svåger Per på Storegård utsågs till förmyndare för flickan och hans hustru åtog sig att under en tid av tio år vårda och uppfostra henne. Således tillbringade Elin barndomsåren på Storegård och började sin skolgång i Bräcke småskola. 18 år gammal gifte sig Elin med bruksarbetaren Carl Axel Holm, född 1879. Nio barn fostrades i hemmet vid Sandflygsgatan i Höganäs. Samtliga var konstnärligt rikt utrustade bl. a. som musiker, bildkonstnärer och keramiker. Tillsammans med fadern var sönerna aktiva medlemmar i Höganäs Musikkår. De bildade även en egen orkester, som under 1920- och 30-talet var mycket uppskattad såväl för sin dansmusik som för sitt förhöjande av stämningen vid mången uppvaktning och privat fest.

Ja, så minns jag en strof från lokal nyårsrevy från mitten av 30-talet. Mest känd offentligt blev Åke, nummer två i raden av de nio syskonen. Han är en av de stora bland 1900-talets svenska keramiker. Jag hade förmånen av en nära vänskap med Åke allt från mitten av 40-talet och till hans bortgång 1980. Vår gemenskap grundade sig dels på hans mors ursprung från Storegård och dels på vårt nära samarbete inom styrelsen för Höganäs Museum. I Kullens Hembygdsförenings årsskrift 1999 bidrager Åkes systerson Henry Svensson med en personlig och initierad presentation av Åke och hans utveckling som keramiker. Henry, som är professor i plastikkirurgi och med krävande tjänst vid MAS i Malmö, hinner emellertid även ägna viss tid åt forskning kring sin släkts historia.
I detta syfte besökte han för några år sedan tillsammans med vår son Lars, hans gode vän och kamrat från realskolan i Höganäs, oss här på Storegård. Jag kunde då bl. a. visa honom gravstenen över hans mormors mor, vilken jag funnit inmurad i södra muren till nya avdelningen inom kyrkogården i Väsby:

Botilda Olin
född Olsson
* 13/1 1855
+ 30/9 1880
i Väsby

Så kort blev således hennes levnad medan den ett år yngre brodern Per förunnades ett för den tiden mycket långt liv.

Per föddes den 16 juli 1856 och som tidigare framgått övertog han gården efter den äldste brodern och blev den i brödratrion som brukade Storegård under längst tid. Per var gift med Johanna Thurban, född 17 juni 1862 och förmodligen syster till mjölnare Gudmund Hansson Thurban som ägde och drev Storegårds mölla fram till början av 1890-talet. I äktenskapet föddes fyra barn, Ester Petrea 1884, Olof Gustav 1888, Inez Dagmar 1890 och Signe Bernhild 1893. Från min ungdom minns jag dem alla. Tillsammans med fadern bodde de i Hvilan, Tågalycke 1:30. De tre döttrarna var ogifta medan sonen Gustav, som arbetade i gruvan, var gift och ägare till fastigheten. Gustavs första hustru avled i början av 1920-talet. I det äktenskapet föddes dottern Inga, som var jämnårig med mig och vi var såväl skol- som konfirmationskamrater. Efter första hustruns död gifte sig Gustav 1926 med Anna Larsson, född 1900, och familjen utökades efter hand med dottern Maj-Britt. Gustav var liksom sin granne och kusin Johannes en mångkunnig man och båda ställde de upp om håret behövde klippas på oss skolpojkar, dock utan att priskonkurrera - 25 öre gällde hos dem båda. Då Bodil och jag övertagit Storegård hjälpte Anna oss tidvis med arbetet i grönsaksodlingarna. Gustav avled 1965 och Anna 1975.

Per Olsson hade innehaft Storegård i 20 år då han år 1900 till synes brådstörtat och förmodligen av ekonomiska skäl lät försälja fastigheten. Enligt annons i ortspressen meddelades, att de 20 juni "låter Lantbrukaren Per Olsson i Väsby Bräcke genom frivillig offentlig auktion på stället kl. 10 f.m. försälja sitt der egande hemman 3/8 mtl nr 1 i Väsby Bräcke innefattande 56 tunnland åker i full växtkraft och försedd med tillräckliga åbyggnader - - -" Vid auktionen inropades fastigheten av Albert Lindau.

Mellan köpare och säljare träffades avtal om att vid fastighetens västra gräns och intill landsvägen skulle en hustomt avstyckas och överlåtas till säljaren. Priset fastställdes till 200 kronor för de 924 kvad-ratmeter, som avstyckades. Här lät Per Olsson uppföra ett bostadshus som han gav namnet Olstorp. 1918 blev Per Olsson åter lantbrukare genom att övertaga fem tunnland jord, vilka frånköpts gården Knapalycke, och samtidigt köpte mina morföräldrar inför sin pensionering Olstorp för 9.000 kronor.

Hustrun Johanna avled 1920 medan Per fick leva till 1944. Han hade då under många år bott tillsammans med döttrarna samt sonen Gustav och dennes familj.

Albert Lindau, som vid fastighetsauktionen år 1900 övertog Storegård, var född den 18 september 1870 å Måarp 3, 1/3 mtl, som ägdes av föräldrarna, Nils Gustafsson Lindau och Anna Nilsdotter från Bräcke 1:3. År 1887 utvandrade Albert till USA men återvände till Måarp tio år senare. Då han skulle etablera sig som jordbrukare var han säkerligen speciellt intresserad då Storegård bjöds ut. Detta för att han kände gården väl och vilken han även hade släktförhållande till. Hans mormor, Bengta Jönsdotter var nämligen född på Storegård och vid den tidigare beskrivna första delningen av gården övertog hon tillsammans med sin man, Nils Nilsson från Ingelsträde, den nybildade fastigheten Bräcke 1:3, 1/4 mtl, (Nygård). Och deras dotter Anna, född den 5 februari 1839, var Alberts mor och således uppvuxen på Nygård. Då Albert övertagit Storegård satte han troligen omedelbart i gång med upprustning av gården och dess byggnader. Under hans tid anlades även en omfattande trädgård med många fruktträd – de två stora och vackra sommaräppelträden ger fortfarande trädgården sin karaktär –, verandan byggdes och förmodligen för första gången i byns historia restes en mäktig flaggstång.

Av anledning, som jag inte känner, planerade Albert redan efter två år att sälja gården och enligt vad min morfar, som då innehade 1/6 mtl Måarp nr 1, berättat, hade han muntlig överenskommelse med Albert Lindau om att då övertaga Storegård. Köpet kom emellertid inte till stånd förrän efter ytterligare ett år. Detta vållade bekymmer för morfar och hans familj, eftersom de redan hade överlåtit Måarp 1 till ny ägare.

Innan Albert Lindau 1903 överlät gården till morfar hade han låtit avstycka och försälja cirka tre tunnland (1 hektar 48 ar 8 kvadratmeter) utmed fastighetens västra gräns. Köpare var August P. Bergström, som där under namnet Pålstorp byggde upp ett småbruk avsett att ge sysselsättning och försörjning för familjen. Lagfarten för såväl denna fastighet som Per Olssons avstyckade tomt är daterad 4 juni 1901 och med beteckningen Bräcke 1:6 respektive Bräcke 1:7.

Uppgifterna kring Albert Lindaus verksamhet de närmaste åren efter att han lämnat Storegård är bristfälliga, men tydligen ägnade han sig ytterligare någon tid åt jordbruk. En tidningsnotis från 1904 omtalar nämligen, att han för ett år arrenderat 3/8 mtl Plöninge nr 2 för ett årsarrende av 1.200 kronor. Sedermera bytte han bransch och etablerade sig som källarmästare i Osby, där han, drabbad av den svåra "spanska sjukan", avled den 16 oktober 1918. Han var då gift och hustruns namn var Helena. Äktenskapet var troligen barnlöst.

Mormor och morfar tog således över gården efter Albert Lindau, men innan jag berättar om deras tid här, vill jag nämna något om deras bakgrund. Mormor, Bothilda Pålsson, född i Mardal, Höja församling den 23 september 1855, och morfar, Anders Petter Andersson, född i Tunneberga, Jonstorps församling den 14 juli 1855, vigdes i Höja kyrka den 7 juni 1888.

Mormors föräldrar, Elna Jönsdotter och Pål Nilsson, var lantbrukare på fastigheten Mardal 8, som förmodligen var hustruns föräldrahem. Några ytterligare upplysningar kring mormors uppväxt och ungdomsår har jag tyvärr inte kunnat finna. Hon hade flera syskon och från min barndom minns jag särskilt systern Sophie och hennes man Johan Stranzén, som då var bosatta i Örkelljunga och ofta gästade oss på Storegård. "Morbror Stranzén", som vi alltid sade, hade under de första årtiondena av 1900-talet drivit handel med bränsle i Helsingborg. Även som lantbrukare i Mattarp, Örkelljunga fortsatte han i viss mån med detta genom uttag från den egna skogen. Han hade egen lastbil och med den levererades varje år vårt årsbehov av ved. Besöket av moster Sophie och morbror Stranzén skedde alltid i nära anslutning till min syster Valborgs födelsedag den 1 mars och emotsågs med stor förväntan av oss barn. Eftersom de inte hade några egna barn och Valborg var deras guddotter, så stod hon dem nära och fick alltid rikligt med födelsedagspresenter. Och vi övriga blev hellre inte lottlösa utan undfägnades med många och spännande godsaker; det var fest! Moster Sophie var liksom mormor mycket godhjärtad och generös.
Morfars ursprung är skildrat i den lilla skrift "Våra förfäder", som jag lät sammanställa 1971. Han hade redan i unga år äventyrslust i blodet och stugan hemma i Tånga, där familjen sedan 1868 bodde, kändes för trång. Under några ungdomsår gick han till sjöss och seglade då mest i de nordiska farvattnen, men vid några tillfällen korsade han även Nordsjön. Ett minne från en sådan resa finns ännu inom vår familj i form av en engelsk porslinsskål, vilken han tillsammans med ytterligare några porslinsföremål hade köpt som present åt sin mor och far hemma i Tånga. Säkerligen var mor Boel mycket glad och stolt över gåvan; att vid gille kunna duka fram maten på porslinsfat, och därtill engelska sådana, var vid den tiden inte vanligt i ett skånskt bondehem. Morfar greps som så många andra svenska landsbygdsungdomar av längtan vidare ut i världen. Och det var USA, de stora möjligheternas land, som lockade. 1878 emigrerade han en första gång och hamnade då i Nebraska, där han i förväg visste sig kunna få arbete och uppehälle hos inflyttade svenska farmare. Han blev redan från början storligen imponerad av allt det nya han kom i kontakt med. Sin beundran av USA bevarade han livet igenom och sina upplevelser förmedlade han gärna till alla här hemma – America biggest and best! Han var säkerligen inriktad på att stanna i USA för framtiden, men det hårda inlandsklimatet i mellanvästern vållade honom hälsoproblem. Han berättade för mig, hur pressande det var att vid spannmålsskörden dag efter dag och under brännande sol stå på "bordet" och för hand binda kär-varna från den maskin, vilken i USA var föregångare till självbindaren, som vi här hemma senare lärde känna. Efter ett par år måste han därför resa hem för rehabilitering. Då han återvunnit hälsan reste han emellertid tillbaka till det hägrande landet i väster och denna procedur upprepade sig två gånger innan han träffade sin Bothilda och de beslutade sig för att bygga sin framtid här hemma.

Morfar var äldst i en syskonskara om fyra pojkar och fem flickor. Hans berättelser om det förlovade landet i väster inspirerade dem alla att följa i hans spår. De fem flickorna stannade kvar och bildade familj i USA, medan morfar och hans tre bröder återvände till gamla landet. Morfar berättade att innan han återvände efter den sista sejouren i USA sammanstrålade de flesta syskonen hos systern Sigrid, som framgångsrikt drev en sömnadsateljé i Brooklyn och där de yngsta systrarna välkomnats och beretts arbete vid sin ankomst: "Vi dansade och sjöng hela kvällen!" Denna syskonträff bevarades säkerligen av dem alla som ett kärt minne livet igenom.
Mormor och morfar blev efter giftermålet 1888 först lantbrukare på Mardal 4, men förmodligen främst på grund av morfars starka längtan till Kullabygden övertog de våren 1892 gården 1/6 mtl Måarp nr 1 i Väsby församling. Utflyttningen från Höja är i församlingsboken noterad den 22 april 1892. Året dessförinnan hade familjen utökats med en dotter, min mor Annie Boelina, som föddes den 15 juni 1891.

Gården i Måarp var på cirka 30 tunnland. Familjen bodde och verkade där i tio års tid och utökades under denna tid med ytterligare en dotter, moster Dagnie, född den 14 oktober 1897. Två år tidigare hade mormors stora sociala och medmänskliga känsla lett till att hon åtagit sig vårdnadsansvaret för en föräldralös och något förståndshandikappad kvinna, Bengta Johansson från Barkåkra församling. Således bestod familjen nu av fem personer. Bengta som inom familjen alltid kallades Betty, var född 1857 och kom att stanna hos mormor och morfar livet ut; hon dog 1929. På grund av sitt handikapp hade Betty fått bristfällig skolgång och hon kunde inte skriva och förmodligen heller inte läsa. Någon pekuniär ersättning för omhändertagandet av Betty tror jag inte att mormor varken krävt eller fått. Betty kunde emellertid bidraga med att utföra vissa enklare sysslor inom hemmet.
Jag har ett klart minne av Betty som en godmodig liten gumma, som alltid fanns till hands och ägnade sig åt oss barn då vi var på besök hos mormor och morfar. Det enda foto jag har av henne är från mors och fars bröllop, där lilla Betty står trygg och stolt bland alla övriga bröllopsgäster.

Fastän fattig på ägodelar upplevde säkerligen Betty sitt liv hos mormor och morfar som både rikt och gott. Och mormors och morfars insats är värd beundran.

Mormors goda hjärta visade sig även på andra sätt. Mor har berättat, att hon i skolan hade en kamrat från ett hem i kyrkbyn med mycket knappa tillgångar, varför flickan oftast inte hade några smörgåsar med till middagsrasten. Mormor såg därför till att mor alltid hade några extra smörgåsar i sitt matskrin, vilka hon kunde ge till Anna, så hette flickan. Denna goda gärning glömde aldrig Anna och de forna skolkamraternas vänskap bestod livet igenom.

Som hustru åt bagarmästare Johan Hult återgäldade Anna och hennes man senare på ett generöst sätt mormors givmildhet. Deras frikostiga penninglån till vännerna på Storegård blev av stor betydelse för mor och far då den svåra jordbrukskrisen slog som hårdast i början av 1930-talet.

Morfar hade länge haft en önskan att driva ett något mera omfattande jordbruk än vad gården i Måarp innebar. Redan i unga år då han ofta färdades mellan Tunneberga och Höganäs hade han fängslats av Storegårds fria läge. När Per Olsson år 1900 utbjöd gården på offentlig auktion var morfar därför ivrig spekulant. Han vek sig dock för det bud som Albert Lindau gav. Då denne efter två års innehav var beredd att sälja gården träffades den tidigare nämnda muntliga överenskommelsen, som Albert Lindau dock inte ville stå för. Och så stod morfar och hans familj plötsligt utan såväl gård som försörjning! Många jordbruksfastigheter gick emellertid i handeln vid denna tid och samma vår förvärvade mormor och morfar den mindre fastigheten 1/8 mtl Ornakärr nr 9. Enligt vad morfar berättat, så betraktade han detta köp som en tillfällig lösning, eftersom han spekulerade i att Storegård snart åter skulle bli till salu. Och så blev det också. För 23.000 kronor övertog mormor och morfar, enligt köpehandling daterad 24 mars 1903, 3/8 mtl Bräcke 1, Storegård. I samband med köpet lät morfar vid fastighetens västra gräns avstycka dels en tomt om 1.058 kvadratmeter intill landsvägen och dels den bakomliggande jordbruksmarken omfattande 5.472 kvadratmeter. Tomten förvärvades av Anton Pålsson och jordbruksmarken av August P. Bergström, som ägde den tidigare avstyckade fastigheten Bräcke 16­. Fastigheten i Ornakärr, som året innan hade köpts för 13.000 kronor överläts till Tilda och Måns Olsson för 14.750 kronor. Det ettåriga innehavet verkar ju ha varit en riktigt god affär, men troligen motiverades prishöjningen av att vissa investeringar gjorts.

I och med förvärvet av Storegård hade morfar nått slutmålet som jordbrukare och fram till 1919 drev han framgångsrikt gården. Några offentliga uppdrag lockade inte morfar utan han ägnade all sin kraft åt gården och dess utveckling. 1913 lät han ersätta den ålderdomliga korsvirkesladugården, vilken för övrigt fram till 1850 varit gårdens boningshus, med en ny modern tegelbyggnad. Denna var för sin tid ovanligt rymlig med plats för bortåt 20-talet uppbundna nötkreatur. I häststallet fanns fem spiltor, fölbox och "hackelserum" samt (!) drängkammare.

Jordbruket drev morfar på konventionellt sätt med allsidig djurhållning. Det var fullt i bås och spiltor och dessutom fanns både får och grisar samt rikligt med ankor och höns. En nyhet var dock att sockerbetor infördes i växtföljden och denna odling ägnade morfar stort intresse. Han följde upp detta med att oftast själv svara för transporten från fältet. Med små lass på "enspännarvagnen" körde han betorna till järnvägsstationen i Ingelsträde. Det blev många turer till stationen och där många trevliga pratstunder med yrkesbröder!

Hela familjen var intresserad av blommor och grönt och trädgården ägnades därför stor omsorg. I parken, som den lilla anlagda träddungen väster om egentliga haven alltid kallats, hade formats ett lusthus av hasselbuskar. Denna oas var under sommardagarna en given plats för avkopplande kafferaster. Och då någon av naboarna kom på besök till morfar för att dryfta dagens aktuella frågor bjöds det säkerligen också på en och annan "kaffegök". Det var en ganska idyllisk tid fram till dess att krigsmolnen hopade sig över Europa.

Föräldrarna hade en strävan att flickorna, mor och moster Dagnie, skulle få bästa möjliga utbildning till att bli kunniga och duktiga lanthusmödrar. Efter den obligatoriska skolan fortsatte de båda med en tvåårig påbyggnad i Väsby Högre Folkskola. Därefter följde utöver skolningen i hemmet under mormors uppsikt olika kurser på hemorten i bl. a. vävning och sömnad samt vintern 1915-16 gemensam utbildning vid Osby Lanthushållsskola. De var således väl skickade som lantbrukarhustrur, vilket de båda också blev.

1918 då båda flickorna var trolovade och gick i giftastankar förvärvade mormor och morfar Olstorp av Per OIsson och planerade för sin pensionering. Under de närmast föregående åren, då det stora kriget rasade för fullt ute i Europa, hade det svenska jordbruket ekonomiskt haft mycket goda tider. Alla priser, såväl på produkter som på förnödenheter, var högt uppskruvade och optimismen inom näringen var stor.

Mormor och morfar var glada över att äldsta dottern och hennes trolovade Jean Artur Valdemar Larsson från Flundrarps boställe var beredda att övertaga gården. De visste att Storegård därmed kom i goda händer. Den blivande svärsonen var känd som en välutbildad och duktig jordbrukare. Han var född den 22 juli 1892 i Görslöv och med föräldrarna Anette och Jöns Larsson, fanns nära förbindelse, eftersom farmor Anette och morfar Anders Petter var kusiner. Enligt köpehandlingen, som är daterad 18 februari 1919 med tillträde den 25 mars samma år, förvärvade mor och far 3/8 mtl Bräcke nr 14 och 15, Storegård, för en summa av 32.000 kronor. Därtill kom undantagsförmåner åt mormor och morfar under deras återstående livstid enligt särskilt upprättat kontrakt. Detta innebar följande förmåner; varje dag 3 lit. söt oskummad mjölk, varje månad 2 kg nykärnat smör, årligen i november 300 kg vete, 300 kg råg, och 75 kg fläsk samt vid upptagningen 5 hl friska matpotatis. Därtill skulle efter tillsägelse fria skjutsar ställas till förfogande vid nödvändiga behov. Lagfart på köpet meddelades den 19 mars 1919.

Vid offentlig auktion den 14 mars försåldes gårdens yttre lösöre för en sammanlagd summa av 25.317 kronor. Som tillträdare var far den störste köparen med rop på totalt 14.857 kronor. Som prov på prisnivån under rådande dyrtid kan nämnas att far bl.a. gjorde följande förvärv:

ett par hästar 5.600.-
ett sto 1.800.-
fyra kor, priser mellan 1.170 och 1.530.-
en kviga 480.-
en kalv 380.-
Priserna på döda inventarier var mera måttliga.
Far köpte bl. a.
en hästhacka 140.-
en skumplog 100.-
en hjulharv 86.-
en stensläda 2.50

I samband med auktionen fick far disponera gården och kunde därmed också vidtaga förberedelser inför det stundande vårbruket. Fram till bröllopet bodde far ensam på Storegård, medan hans trolovade sedesamt bodde hos föräldrarna på Olstorp. Givetvis deltog hon dock i de dagliga göromålen på gården. Under de följande månaderna rustade mormor och morfar två gånger om till bröllop på Storegård.

Först ut var moster Dagnie, som tidigt på våren i Väsby kyrka vigdes vid sin trolovade Kjell Nilsson. Morbror Kjell var redan etablerad jordbrukare efter att några år tidigare ha övertagit sitt föräldrahem Sturelund i Fleninge.

På själva pingstaftonen den 7 juni ringde bröllopsklockorna på nytt då mor och far vigdes i Väsby kyrka. Mormors och morfars lycka över att den gård de ägnat så mycken omsorg nu kunde överföras till en ny generation inom familjen var säkerligen inte att taga fel på. Och med ett ståtligt kyrkbröllop skulle det firas. Brudparet uppvaktades av flera små brudnäbb samt av inte mindre än sex par tärnor och marskalkar. Många gäster var inbjudna och fyllde tillsammans med brudparets övriga vänner den smyckade kyrkan. I det vackra försommarvädret samlades därefter alla gäster till en glad och för alla säkerligen minnesrik bröllopsfest på Storegård.

Förstärkning av ekonomin skedde också genom viss avstyckning och försäljning av tomtmark. Detta förde dock med sig även den negativa effekten att produktionsunderlaget, åkermarken, blev mindre. 1927 försåldes till målarmästare Henry Jolfson 1.243 kvadratmeter, senare utökat till 2.000. 1930 överläts 670 kvadratmeter till Gunnar Nilsson, som köpte denna tomt för sina föräldrars (Betty och Julius Nilsson) räkning. De avstyckade fastigheterna fick beteckningarna Bräcke 113 respektive 112. På dem båda uppfördes präktiga bostadshus och byn hade utökats med två nya aktiva familjer.

Trots den besvärliga ekonomiska situationen hade far en strävan att successivt förbättra gården. De öppna dikena på madskiftet ersattes med täckdiken och även på fastmarken, där Höganäsbolagets gruvdrift orsakat sättningar, dränerades dessa med täckta rördiken. Åtgärder av detta slag drar emellertid kostnader, som först längre fram kan komma tillbaka i form av bättre skördar.

En stor satsning gjordes 1925 då den gamla låga logen revs och ersattes med en ny rymlig byggnad om 300 kvadratmeter. Denna rymde såväl loge som sädesmagasin samt dessutom både "huggebod" (senare verkstad) och utrymme för åkvagn och självbindare (senare garage). Totalkostnaden för denna byggnad uppgick till 5.000 kronor. Ett av mina allra tidigaste barndomsminnen har jag just från uppförandet av logbyggnaden; diffust kan jag erinra mig hur folk klättrade uppför höga stegar.

Under dessa kärva tider kom även vi barn till världen. Marianne föddes den 5 juni 1920, jag den 15 oktober 1921, Valborg den 1 mars 1924 och Hjördis den 19 juli 1931. Givetvis präglades vår barndom och uppväxt av familjens pressade ekonomi, men det saknades aldrig vare sig mat eller kläder och jag har enbart goda minnen från vårt hem. Våra föräldrar sparade ingen möda då det gällde omsorgen om oss barn och deras strävan var, att vi skulle uppfostras till praktiska och dugliga medborgare. Tidigt fick vi lära oss betydelsen av sparsamhet och tidigt fick vi även lära oss att deltaga i arbetet på gården. Bäggedera är dygder, som varit en tillgång för oss under vår fortsatta vandring genom livet. För oss tre äldsta syskon avslutades skolgången med två år i Väsby Högre Folkskola – en skolunderbyggnad som också mor och far hade med sig. Lillasyster Hjördis fick tillfälle att genomgå den fyraåriga utbildningen vid Höganäs Samrealskola. I gengäld fick Marianne, Valborg och jag komplettera med femmånaders vinterkurs vid lanthushålls- respektive lantmannaskola. Vi var alla väl rustade för framtiden.

Mor och far sökte ständigt nya vägar för att förbättra ekonomin. Far var duktig hästkarl och förfogade över bra arbetshästar. En likasinnad kollega med samma resurser var gode vännen Nils Larsson i Hustofta. I samband med ombyggnad av högspänningsledningen mellan Nyvång och ställverket i Hustofta sökte Höganäsbolaget lämpliga entreprenörer för transport av de nya höga (och tunga!) stolparna från järnvägsstationerna ut till linjen. De båda kollegorna ansåg, att detta som lämplig sysselsättning under senhösten skulle kunna ge en välbehövlig inkomstförstärkning, varför de åtog sig uppdraget. Det blev emellertid en betydligt svårare uppgift än beräknat. Den mycket regniga hösten gjorde det svårt att ta sig fram på de uppblötta åkrarna och arbetet frestade hårt på både häst och man. Far var som alltid rask och djärv men vid ett tillfälle tydligen inte tillräckligt försiktig. Vi baxning av stolpbjässarna var olyckan framme med ett brutet ben och lasarettsvistelse som följd. Och därmed försvann även den åstundade inkomst-förstärkningen.