Utsikt från Väsby kyrktorn
av Sven-Olof Johansson
Från kyrktornet skådar jag vida omkring
en vårdag i månaden maj.
Jag ser på platser och kända ting
är detta ej vackert, så säj.
Min blick går mot norr där kompassnålen står still
över åkrar och gärden i grönt.
Där slumrar så stilla ett vitt Rosenhill
i lummig grönska så skönt.
Jag ser Backagårdens loga och Lönskogs park
där råkorna jagats en gång.
Allt är ju en gåva av skaparens verk
av skönhet likt jublande sång.
Men långt där borta jag ser Kullaberg
dess kullar jag känner såväl.
Det ger ju åt bygden dess stämning och färg
för det är ju en del av dess själ.
Nu min blick så sakta vandra öster ut
där Gössarp och Krogstorp jag ser.
Med bördiga åkrar som ej syns ta slut
snart ger skördar som gåvor sig ter.
Tornarna, Håkanstorp och Ornakärr är där
det är namn som åt många ger ro.
Där förfäder brukat sin mark så kär
och generationerna växla och bo.
Över Ma´n mot Ingelsträde min blick nu går
i lantlig byidyllssken.
Där allting väntar på stundande vår
kring minnet av Mandelgren.
Vid Danhult går tanken till gamla dar
då leran blev tegel och rör.
Då potatis som brändes, en gång det var
men allting försvinner och dör.
Nog människan spår, men Herren vet bäst.
Vid Brandstorp i jordens mörka famn,
där vilar de fäder som dogo av pest
på angiven plats utan namn.
Bakom Hustoftas gårdar och Gustav-Adolfs schakt
jag Buskeröds by kan se.
Min blick följer vägen i maklig takt
tills jag kommer till Kärlekens vré.
Min blick stannar till över Esperöds skog
men där siluetten är ny.
Där det fordom brukats med harv och plog
syns nu Östra Lerbergets by.
Jag ser nu båtar i Lerbergets hamn
som där synts i mång hundrade år.
Nu har guda och li´ fått personliga namn
och vattentornet så resligt där står.
Vid Höganäs syns fabriker och hus
från fiskeläge det har vuxit upp.
Men över kolet och leran som blev tegel och krus
spejar kyrkans förgyllda tupp
Bakom Plöninges åkrar och Måarps fält
jag Tjörröd betraktar en stund.
Sen i vårfager dräkt jag ser Rudolfsfält
och därbortom jag ser Stjärnelund.
Se vattnet i fjärran, vårt Öresund så blått
längs Strandbadens villor och hus,
Med sin sandstrand så vit, där ofta jag gått
och lyssnat till vågornas brus.
Min vandring är slut vid kompassens rund
nu sänker jag blicken ner
En gård helt nära, det är Väsbylund
och hemmet för de gamla jag ser.
Ja, här är det Väsby där jag lekte som barn
där är prästgården och klockarens hus.
Men borta för alltid är den gamla kvarn
för mig hörs blott minnenas sus.
Kring kyrkan kastanjen snart tänder sina ljus
under dess grenar många människor gått.
Jag tycker mig höra stegen i grus
långsamt sorgsna, men också jäktande brått.
I vinden förnimmer jag orgelns brus
och Guds lov uti fåglarnas sång.
Över släkter som vilar kring Herrens hus
där själv jag skall vila en gång.
Sven-Olof Johansson föddes den 26 mars 1923 i Väsby som yngste son till bruksarbetaren Oscar Johansson och hans hustru Karin. Hans formella utbildning var sexårig folkskola. Sven-Olof hade många konstnärliga drag. Han var duktig på att teckna och han arbetade i yngre år i lera. I sextioårsåldern efter ett yrkesliv som fabriksarbetare började han väva flamskvävnad. Motiven var ofta gårdar och hus på beställning och han ritade själv förlagan till vävnaden. Sven-Olof var också musikalisk och sjöng tenor i Väsby kyrkokör i 50 år. Hans dikter, ett 20-tal, har sin grund i Sven-Olofs kristna tro och hans kärlek till hembygden. I nästan 60 år var han och hustrun Ulla gifta och de hade dottern Eva-Karin. Sven-Olof avled den 22 september 2014.
/Eva Hult